Kakbak

När jag och frida skulle hämta hennes cykel som hon ställt "där borta" då hon hellre tog bussen än cyklade på morgonen, tänkte frida att vi skulle spara in tid genom att inte gå över svingen.
Svingen är den cykelväg/gångbara man går på för att komma till universitetet och sjukhuset här i umeå.
Glatt styrde vi istället våra steg mot den stora byggarbetsplatsen / rondellparadiset nedanför sjukhuset för att ta den vägen ner till cykeln. Nu är det bara så att det inte FINNS någon väg där, som man kan gå på utan att bli överkörd menar jag.

Mitt i rondellen stod vi, två filig rondell med flitig trafik. vi fick sicksacka och springa för livet över till nästa rondell och jag var verkligen rädd för livet. Byggsnubbarna stod o såg på, lätt roade vilket jag kan förstå. två små tjejer mitt i allt bilkaos.
Frida fortsatte att envisas med att vi skulle ta vägen istället för svingen, "det är väl bara att gå mitt i vägen? jag menar, då kör dom väl inte på en för då seeer dom ju oss?"
jag vägrade och efter vad som kändes som en evighet i bilkaoset lyckades vi ta oss till trygg mark, för att sen klättra upp mot svingen och ta den till cykeln. en adrenalinkickande upplevelse i would say!

Men inte nog med det.
När vi äntligen gick där med hennes cykel påväg mot min som var inne på reparation några kvarter bort, så pratade vi om hennes fina cykelkorg. hon började mixtra med den och skulle ha den där fram vid styret så hon kunde skjutsa mig, och det gick bra. Tills vi skulle över vägen.
Cykelkorgen hoppade plötsligt av, frida va snabb som ögat och fick tag på den och började försöka sätta dit den igen, MITT I VÄGEN. hon stod mitt i körbanan och fixade med sin cykelkorg, helt inne i sin egna lilla värld.

bilarna närmade sig och jag fick upprepa mitt "INTE mitt i vägen frida, INTE mitt i vägen"
efter många om och men så lyckades vi ta oss hem. helskinnade. otroligt.

det är alltid ett äventyr med frida, det är kul. nu ska ja kila o ha ett rollspel, forskare vs. politiker. spännande!